måndag 19 augusti 2013

Längtan efter dig...

Efter en längre tids längtan efter barn känner jag nu att det är dags för mig att skriva av mig min frustation över alla misslyckanden och hur jag kommer att ta till alla medel för att ett litet "frö" skall börja gro i min mage.

Men nu till mig: Jag har under många år längtat efter barn men inte träffat den rätta. Har haft kanske lite knasig syn på livet men om saker inte känns hundra så vänder jag på klacken och går och då har jag inte heller skaffat barn för jag har inte velat att de skall behöva växa upp i en splittrad familj. Å det är ju sunt.

För snart 3 år sen bestämde jag mig för att åka till Köpenhamn och inseminera och bli en ensamstående mamma utan "pappa". Djupare än så går jag inte in på gällande mitt resonemang. Men när allt väl var bestämt så stod mannen i mitt liv framför mig och raserade mina planer totalt. 

Han har en tös sen innan som i dagsläget är 9 år gammal. Han hade inga avsikter på att skaffa fler. Å rak och ärlig som jag är valde jag att säga som det var. Utan barn ville jag inte vara så jag hade inget att förlora. En man i mitt liv resten av livet men inga barn? Nej, ett eget barn är större än så. Men till min stora förvåning som också bevisar den enorma kärlek vi hyser till varandra, beslutade vi tillsammans att skaffa barn.

I september 2012 slutade jag med mina pillar och vi flyttade även ihop. Jag är trots allt 39 år i september och han precis fyllda 42. Ingen av oss är  ungdom längre och ju äldre  man blir desto svårare är det för kvinnan, i detta fall mig att bli gravid. Så varför vänta när det t.o.m. kan bli missfall innan en graviditet kan fullföljas?
 
Men nu snart ett år senare har inget alls hänt. Inga missfall vad jag vet om och inga graviditeter och ingen hjälp från sjukvården! Jag är för gammal... men det accepterar jag inte, jag kommer att ta till alla medel jag bara kan för att få hjälp med en graviditet. Men den delen återkommer jag till.
 
Nu sist trodde jag verkligen att jag var gravid - innan hade jag bara gått över tiden 1-3 dagar som max och det är vid 3 tillfällen på ett år. Denna gång gick jag över 7 dag... Vi trodde verkligen att nu hade miraklet skett... Men ack vad fel vi hade...
 

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar